”Små feta stammares bibliotek” februari 2005.
Konstverket ”Små feta stammares bibliotek” ställdes ut på Kabusa konsthall 2004 – samma år som det tillverkades – som ett verk i en grupputställning med åtta konstnärer. Konstnärsgruppen fungerar som en tätt sammansvetsad grupp som följer varandras arbeten – från idé till färdigt verk – och fungerar som varandras kritiker och bollplank. Ibland har gruppen gemensamma utställningar – ibland enskilda. Helena Persson deltog med två verk i utställningen varav det ena är ”Små feta stammares bibliotek”. Det andra verket anknöt till genmanipulation. Denna intervju gjordes i slutet av februari år 2005 med syfte att klargöra verkets ställningstaganden för en annan publik än konsthallspubliken. I anslutning till denna intervju ansöker Helena Persson om tillstånd att få ställa ut konstverket i annat ett sammanhang – i litteraturens offentliga rum.
Verket vi ska tala om är döpt till ”Små feta stammares bibliotek”. Varför heter det så? Vad är det du påstår med den titeln?
- Det är en ilsken titel och den är kategoriserande och dömande. Den avslöjar också att det rör sig om ett bibliotek, fast inget trevligt bibliotek. Det är i själva verket en litterär bur där de små feta stammarna sitter fast, fångade av författarna.
Din ambition är att ställa ut konstverket i ett annat sammanhang än på en konsthall. Varför det?
- Ja, jag vill visa verket i ett annat sammanhang. Jag vill nå en litteratur intresserad publik. Jag föreställer mig att verket kan komma att bli mer ifrågasatt i ett sammanhang utanför konsthallen. I konstsammanhang kan det ibland bli lite för mycket av konsensus kring ett verk. Jag kan sakna en debatt och detta verk riktar sig mot litteraturens rum snarare än konstens. Jag kan också tycka att denna uppdelning av litteratur och konst i sina egna privata offentligheter inte är helt av godo.
Så ditt verk påstår alltså något om litteratur?
- Ja, att det påstår något är helt klart. Dessutom skapar det ett ganska starkt påstående. Det ligger mycket nära politisk konst, det beror på vilka frågor som man anser vara politiska. Egentligen kanske det inte handlar om litteraturen som sådan, utan kanske om något som jag menar att författare använder sig av på ett ganska oproblematiserat sätt, nämligen stereotyper.
Närmare bestämt så har jag analyserat användningen av personer med olika lyten i litteraturen. Det kan röra sig om stammande barnamördare. Litteraturen är inte ensam om att använda sig av sådana stereotyper – konst, media och film brukar detsamma. Dock var det paradoxalt nog enklare att visualisera litteraturens bruk av typerna, gentemot konstens eller medias. Kanske var just avsaknaden av visualisering i litteraturen det avgörande.
Konstverket ”Små feta stammares bibliotek”, så som det tedde sig på Kabusa Konsthall bestod av ett antal böcker. I vissa fall låg böckerna travade i högar. Ibland låg de enskilt på golvet. Två fiskelinor var fästa i varje bok eller bokhög. Linornas andra ände var sedan fästa i taket på konsthallen. Böckerna var placerade i en u-form och man kunde gå in i u-et, som genom öppningen och då kunde man också läsa boktitlarna som riktade sig till en person som var inne i ”biblioteket”. På linorna satt korta nyckeltexter som man kunde läsa. Som t.ex. vid Graves verk ”Jag, Claudius” stod det att läsa: ”Claudius är en halt, ofta osäker, stammare, som upphöjs till kejsare efter att alla andra möjliga kandidater mördats.” Verkets titlar var organiserade efter olika lyte i tre överordnade grupper - överviktiga människor, stammande männsikor och små människor. Varje grupp fick en egen avdelning - en stav i u-et. Det slår det mig att ”biblioteket” inte bara bestod av litteratur. Även filmer var representerade av DVD-boxar. Vad var tanken med det?
- Det har inte så stor betydelse för mig. Jag talar om en företeelse om finns i litteraturen men den finns också i film och i annan offentlighet som reklam eller nyhetsrapportering. Det är företeelsen jag vill komma åt – inte litteraturen eller konsten eller media i allmänhet. När det kommer till stereotyper fungerar film och litteratur på liknande sätt. I processen när jag arbetade fram verket kom filmerna in då jag såg filmen ”Sagan om ringen”. Jag såg filmen och la märke till stereotypen ”den lille clownen”, så jag tänkte att här är en bok jag ska ha med i mitt verk och då läste jag J. R. R. Tolkiens originalversion, men hittade inte den lille narren utan endast en känsligt tolkad dvärghjälte. Så jag bestämde mig för att det är Peter Jackson som bör stå för att porträttera dvärgar som clowner – inte J. R. R. Tolkien.
Små onda clowner
Porträtterandet av dvärgar såsom clowner är en av de stereotyper du vill fokusera på. I din nyckelttext kring verket skriver du: ”J.R.R Tolkien berättar om dvärgen Gimli, Gloins son, en stark och mäktig hjälte. Då boken blir film kan man inte motstå de vanliga dvärgskämten och Gimli blir till hälften clown.” Vad menar du egentligen med ”de vanliga dvärgskämten?”.
- Jag menar t.ex. att det skulle vara lustigt när man kastar små människor. Dvärgkast är ju en många hundra år gammalt nöje som tydligen fortfarande går hem. Många tycker det är roligt när små människor snubblar eller tappar saker.
Dvärgen blir en narr?
- Ja.
Men du tar också upp Per Lagerkvists ”Dvärgen” och i den kan man läsa redan i förtexten hur huvudrollsinnehavaren – dvärgen - motsätter sig narrbilden, men ändå kopplar du samman dessa två verk? Vad har egentligen Lagerkvist och Jackson gemensamt?
- Jag menar att dels finns narregenskaperna i litenheten som är till för att man ska skratta åt det annorlunda - det som inte är ens eget jag. Men dels finns också litenheten där den symboliserar det lilla, det stympade och det otillräckliga dvs det onda. När man skurit bort människans storhet återstår bara det förkrympta och det onda. Att riktigt onda människor är små är också en stereotyp. Det finns ofta ett par olika stereotyper om varje lyte.
Du menar att Lagerkvist använder den onda stereotypen?
- Ja.
Just när det gäller Lagerkvist kan man ju fundera över varför den är en klassiker och man menar nog inte att det är en klassiker för att hans porträtt av småvuxna är särskilt insiktsfullt.
- Nej, jag tror den är en klassiker för att hans behandling av språket är fenomenalt. Han är helt enkelt en tekniskt väldigt skicklig författare.
Det skulle kunna leda till en diskussion om ett ifrågasättande av urvalet av klassiker för om du har rätt har ju boken en väldigt stark akilleshäl. Eller kan vilka böcker som helst som porträtterar människor på ett nedsättande sätt klassikerförklaras på sin goda språkbehandling?
- Ja, men det gäller ju alla böcker jag tagit med i urvalet. Även de som handlar om stammare och överviktiga. Och man kan kanske säga att det gäller alla böcker som har små eller stammande karaktärer eftersom jag ännu inte hittat någon bok där t.ex. korta är normala (undantag Sagan om Ringen). De är alltid onda eller narrar. Mitt urval av böcker är kanske begränsat, men flera av böckerna förekommer i grund- och gymnasieskolans allmänbildningsprojekt. Jag har inte gjort något särskilt riktat urval för att hitta böcker – jag behövde inte söka upp böcker som beskrev små, feta stammare på ett nedsättande sätt – det gjorde de flesta jag kom över alldeles av sig själv.
Jag känner inte till om det finns någon litteraturkritisk avhandling som behandlar människobilden av små, feta eller stammare. Du tog upp Bodil Malmstens verk om dvärgen Gustav som en direkt vidareutveckling av Lagerkvists ”Dvärgen”. (Verket finns i Bodil Malmstens ”Samlade dikter” från 1977.
- I mitt verk ligger de i samma hög.
Vad handlar ”Dvärgen Gustav” om?
- Den handlar om dvärgen Gustav som driver en cirkus där det förekommer en mängd personer med kroppsliga egenskaper som beskriver själstillstånd. T ex är den stora skäggiga damen kär i Gustav medan Gustav är liten och kanske inte får plats med känslor.
Men motsvarar Gustav narren eller ondskan?
- Han är stympad och i den bemärkelsen motsvarar han ondskan. Han är inte narr - han uppträder inte på cirkusen - men han existerar i ett klassiskt dvärgsammanhang. Dvärgar ska finnas på cirkus. Om författaren drar till med stereotypen dvärg ska läsaren automatiskt tänka cirkus och clown eller ond eller möjligen någon som snubblar.
- Vad tror du Malmsten vill säga med sitt verk?
- Jag vet inte och jag är kanske inte så intresserad. Hon vill kanske berätta om oss människor som trasiga och så använder hon fysionomi och märkligheter som visuella symboler. Sen kanske hon vill kommunicera med Lagerkvist.
- Men vad är det du vänder dig mot i hennes verk?
- Samma sak som hos Lagerkvist. Jag fattar det litterära greppet - om man säger ”dvärg” så tänker alla genast stympad och ond eller clown, marginaliserad, onormal och man behöver inte använda massa text för att beskriva detta. Vi tänker alla rätt för alla har vi läst våra klassiker t.ex. Lagerkvist. Men jag tror att det i sin tur kan påverka verkliga människor som finns i samhället. Svarta beskrevs på ett visst sätt vid 1900-talets början. De var t.ex. mindre intelligenta och mer djuriska än vita, men detta är inte längre politiskt korrekt - man vet att det finns människor som skulle uppleva det som obehagligt och kränkande.
- Du menar att Bodil Malmsten och Per Lagerkvist gör samma sak som de som använde en stereotyp ”svart” person som ett litterärt grepp för 100 år sedan, fast med andra stereotyper?
- Ja, och kanske särskilt eftersom det inte finns några alternativ det finns ingen bok som beskriver någon liten som helt vanlig. Man kan säga att jag vill ifrågasätta detta.
-En annan bok som hamnar i ”biblioteket” under kategorin ”små” är Per-Olov Enquists ”Livläkarens besök” från 1999. Den inleds med ett citat av Emanuel Kant: ”Upplysning är människans seger över hennes självförvållade omyndighet … är avsaknaden av förmåga att använda sitt eget förstånd……..Vad gör Enquist med sitt förnuft?
- Han skapar en figur som ligger mycket nära Lagerkvists dvärg - en dansk stadsminister som är liten och mycket ond.
I din nyckeltext skriver du så här: ”Bokens onde man, den danske stadsministern Guldenberg, är 150 cm kort och har ett obetydligt utseende. Guldenberg vill inte vara obetydlig och för att få makt avrättarhan livläkaren som är bokens långe, vackre hjälte.”
Menar du då att Enquist kopplar samman det långa och vackra med goda egenskaper. Och då motsvarande med en liten fysionomi och onda egenskaper. Och är det det du kritiserar ”Livläkarens besök” för?
- Ja. Enquist skulle kunna försvara sig med att stadsministern var 150 cm. Det är ju en ”verklig historia” och han är en historisk figur och livläkaren kanske var lång och ståtlig. Men hur kan det vara så historiskt att det aldrig finns små, intelligenta och snygga historiska personer?
Jag funderar då på källkritiken. Per Olov Enquist har ju byggt personen på källor och är säkert noggrann med dem, men när är det Guldenberg lever? 1700-talet? Man kan ju undra hur organiserad längdmätningen var före barnavårdscentralens hegemoni?
- Ja och sen används längden väldigt mycket den tycks vara viktig för karaktär och är knuten till hans sexualitet och andra egenskaper. Sex och makt. Han klarar inte av att undertrycka sina behov som han inte kan få utlopp för. Så känslorna omvandlas till sadism och hat och han blir en mördare. Men man kan ju inte veta exakt varför han låter avrätta livläkaren och då måste man ju gissa och det är ju klart man kan gissa att det var för att han var kort, men om man gissade att det var för att han hade brunt hår?
Per Olov Enquist åtnjuter väl ett mycket gott rykte som författare och till de som njuter av ett sådant hör väl också P. C. Jersild. Du har tagit upp hans verk ”Holgersson” till diskussion?
- Det är lite speciellt för att Jersild visar en insikt om dessa stereotyper. Boken handlar nästan om samma ämne som mitt verk. Jersild leker och driver med samhället och han använder dessa små karaktärer som slutit sig samman i en gerillarörelse som faktiskt vinner på slutet. Jag beskriver den så här i min nyckeltext: ”Nils Holgerssons son Tommy är en mycket liten och hospitaliserad pojke som lyckas frigöra sig med hjälp av Militant Midgets. Organisationens största stöt blir inbrottet i en amerikansk spermabank där man byter ut elitsperman mot sin egen.”. Elitsperman är då basketbollspelarsperma och inbrottet kommer innebära att inseminerade kvinnor kommer att föda små personer istället för stora, vilket enligt Jersild borde vara bra då de då förbrukar mindre av jordens resurser. Så Jersild kritiserar bland annat glorifieringen av elitsperman. Men och andra sidan innehåller också Jersilds pyttar stereotyper: Tommy är förtryckt, Nils Holgerson är en ond djävul och andra pyttar är clowner.
- Jersilds bok är skriven 1991 och som det verkar så vänder sig Jersild snarare mot en elitfilosofi och ett framfödande av en ny ras som ju iden med spermabanker innehåller. Att man ska kunna odla fram människor har mycket med den tidens debatt och dagens samhälle och genmanipulering att göra. På det viset är ni båda samhällskritiker. Men vad menar du egentligen om ämnet genmanipulation och små människor?
- ”Små feta stammares bibliotek” handlar egentligen inte alls om genmanipulation mer än på avstånd. För om man menar att längd varken är bra eller dåligt - att det är en ointressant egenskap som inte borde betyda så mycket för personen ter det sig onödigt att manipulera bort den. Jag är bara inriktad på stereotyperna och på att bygga ett litet fängelse åt de personerna som är fångade i litteraturen och i mitt verk och i samhället.
- Men sambandet är ju ganska uppenbart för om bilden av små feta stammare är en gängse bild i samhället så är det ju också något man kan odla bort. Men du har inte fokuserat på det i detta arbetet.
- Nej utan bara på det faktum att dessa dömda personer måste vara små. Måste små människor vara offer? Måste stammare vara nervösa? Måste överviktiga vara lata? De skulle kunna vara starka, självsäkra och energiska. Jag tror det skulle bli en sannare bild då.
Bilden av litenhet som ett handikapp är inte nödvändig?
- Nej, men litteraturen stärker den även om litteraturen inte är ensam om det. Film och media och reklam stärker också den bilden, men i reklamsammanhang kanske vi är mer förvarnade. Det är ingen som tror att reklamen skulle vara smart eller insiktsfull. Litteraturen är farligare på det sättet eftersom mycket av det jag tar upp betraktas som ”god litteratur”. Den är samhälleligt sanktionerad.
Du menar att om 3d-bolaget använder sig av dvärgar i skamvrån och blir utskällda för det av ett antal statliga institutioner är det en sak men då våra kanoniska författare utrycker sig lika nedlåtande är det egentligen mycket farligare
- Ja, för att det är snygga literära grepp. Det ligger i literaturens natur, och greppen används ganska oförmedlat och ansvarslöst. Å andra sidan ligger det i reklamens natur att peka ut och skratta åt det icke-normativa. Men hur snyggt är det om man ska ha ett tolerant samhälle?
Ett lite annat typ av verk som tar upp små människor är ”Ramses, ljusets son” av Christian Jacq från 1995. Jacq är en fransk egyptolog som berättar en saga om Ramses. Vi befinner oss i en liten annan fåra av litteraturen. Boken beskrivs som en bestseller utgiven i millijonupplagor på sin baksida. Du skriver så här i din nyckeltext: ”Bröderna Chenar och Ramses är varandras motsatser. Ramses är lång, vacker, stark, god och ädel medan Chenar är liten, tjock, ond och girig.” Kan du berätta lite mer om den här boken och varför du tagit med den?
- Jacq använder ytterligare ett litterärt grepp. De två bröderna - det är en Kain och Abel - historia. Ramses känner vi ju som en historisk person men han har också den här brodern i Jacqs historia.
Som var liten, tjock, ond och girig?
- Jag har ingen aning om det verkligen var så, men eftersom boken är så platt och ytlig tvekar jag. Men han jobbar med motpoler.
Och då är längd kopplad till ondska och girighet?
- Nja, han är nog ond för att han är liten, men girig för att han är tjock. Man ser sambandet mellan fetma och girighet i litteraturen tydligt om man tittar i de överviktigas avdelning i biblioteket.
Giriga och feta
John Kennedy Tooles ”Dumskallarnas sammansvärjning” är från 1982. I din nyckeltext står: ”Ignatius som är oformligt fet, otroligt lat och oförväget stridslysten - han kan beskrivas som en modern amerikansk Don Quijote.” Förklara vad du menar.
- Ignatius är jättefet och jättelat, egoistisk och mycket märklig.
- Menar du att egoism och lättja inte kan kopplas till övervikt, men det kanske är en vanlig föreställning som många inte ens uppfattar som problematisk. Är man inte fet för att man har dålig karaktär?
- Nej jag tror vissa har anlag och andra inte har det. Jag tror man kan vara smal med dålig karaktär och överviktig med god. Karaktär har ju inte heller bara att göra med mat. Men Ignatius är manisk han äter hela tiden och hur han ser ut kopplas till hur han är och han är omöjlig.
Pärlan av John Steinbeck beskriver du så här: ”Den handlar om en doktor som är grym, girig, vit och fet. Han vägrar behandla de fattiga indianbarnen och drar sig inte för att förgifta någon om det tjänar hans syften.” Återigen är en mängd dåliga egenskaper kopplade till fetma och här är det väldigt klart på samma sätt som hos Lagerqvist. Det finns inga försvårande omständigheter - det är ett oproblematiskt sammankopplande. Sen hoppar du till ett äldre verk: Femte Moseboken och Domarboken Bibel 2000 som du beskriver så här: ”I femte moseboken blir israels folk feta, och i sin lättja bryter de mot första budet.”Du skall inga andra gudar hava jämte mig. I Domarboken dyrkar israels folk andra gudar. Gud låter dem då lyda under moabiten Eglon, en dålig och fet kung.”. Fetma tillhör väl inte tio guds bud. Du ska inte bli fet är väl inget budord?
- Nej, men i det här fallet är det de som är feta som bryter mot buden. Och de delar av biblen där jag har hittat övervikt är det kopplat till att man har andra gudar. Och andra gudar är ju kopplat till lättja och njutning, och att inte ha andra gudar är ett bud.
Så det finns en religiös sammankoppling av lättja och fetma, finns det också små och onda i bibeln?
- Ärligt talat så orkade jag inte läsa hela bibeln så jag läste olika stycken och slutade när jag hittat vad jag behövde.
Så det skulle kunna vara intressant att göra en läsning då man tittade på människosynen. Det kunde ju också vara intressant att se helt historiskt när övervikt blir kopplat till dåliga egenskaper För under en viss historisk tid sågs det väl som fint att vara överviktig. Och litenhet och stamning kanske inte alls har samma historia? Det kanske är en senkommen företeelse att dessa egenskaper ses negativt. Ett 1900-talsfenomen kopplat till genteknik och drömmen om den perfekta människan?
- I så fall är det obehagligt att författare ställer upp på det, men det gör de nog inte helt politiskt. Det skulle vara konstigt att författare medvetet ville propagera för producerandet av den perfekta människan. Det är det osagda jag vill komma åt.
Att de propagerar för en vidrig människosyn indirekt.
- Det blir så för ingen pallar ju med att vara kort, tjock eller stammare om man ska uppfattas som ond, lat, nervös och oduglig. Och då ligger det nära till hand att rensa bort de människorna med t.ex. fosterdiagnostik eller med vad man kan komma på.
Ytterligare ett verk med överviktiga karaktärer är Harry Potters ”Order of the Phoenix” av J K Rowling och här har du hittat ett stort antal karaktärer som är överviktiga. I din nyckeltext står: ”Harrys överviktiga kusin och hans feta pappa är snåla, korkade och elaka. Neville Longbottom är på de godas sida men är en misslyckad, nervös, rädd och rundlagd pojke, och omgivningen måste ständigt ta hand om honom.
Den ondskefulle Draco Malfoys två underhuggare Crabbe och Goyle är extremt korkade, överviktiga och tänker bara på mat.” Här är ett helt galleri av överviktiga med dålig karaktär medan däremot hjältarna är ganska normalbyggda. Det är en ny bok med stort genomslag.
- Ja och den vänder sig till barn. Jag har ju en hög med barnböcker också under små också men det är oftast äldre sagor.
- Tror du att Rowling profiterar på att människor gillar att se överviktiga på detta viset?
- Ja och även här är det ju ganska direkt och okomplicerat. Det är svårt att förklara på något annat sätt.
Nervösa, dumma
stammare
Jan Guillous ”Arvet efter Arn”, utgiven 2001, porträtterar en stammare. Det är Kung Erik du tar upp. Är han en huvudperson hos Guillou?
- Nej.
Du skriver i din nyckeltext: ”Kung Erik är till en början en otäck och bortkommen person som stammar. Dock ändrar han sig, blir handlingskraftig och ansvarsfull. I samband med personlighetsförändringen slutar han att stamma.” Man skulle kunna tro att när en osäker person slutar vara osäker så upphör stammandet?
- När personen förändras upphör lytet. Dessa hänger onekligen ihop i många människors ögon. Man känner igen sig - små människor ska vara offer och stammare ska vara nervösa. Det är tryggt - särskilt när man inte vet så mycket om stammare.
Och du menar att det inte finns någon medicinsk förklaring på att ondska och litenhet och övervikt och dumhet eller stamning och osäkerhet hänger ihop?
- Nej det finns inga sådana samband. Jag tror den mest seglivade är den om stammaren. Om stammare bara slutade att vara nervösa skulle de sluta att stamma. Det är nog många som tror det.
Är det detta du menar att det inte finns medicinska belägg för?
Jag tror inte det finns några sådana, nej. Snarare så tror jag att det finns undersökningar som visar att det är ett fysiskt problem och inte ett personlighetsproblem.
Det är ett kroppsligt hinder - det är inget mentalt?
Man kan arbeta bort det eller runt några av mina andra verk på t ex litteraturvetenskapliga institutionen. Jag försöker hitta en plats åt mitt verk. Det blir också en fråga - Jag har sett detta. Har ni gjort det? och hur ska man tänka runt detta?
Hur ska dialogen rent konkret gå till?
- Det är kanske inte bara så att det är en direkt dialog jag eftersträvar. Kanske kommer jag kunna inspirera till att någon skriver en artikel eller en uppsats i detta ämne och då går diskussionen vidare. Sen är det svårt att säga på förhand vilka möjligheter ett eventuellt utställningstillfälle kan ge. Det offentliga samtalet är viktigt. Det är en av poängerna med att lämna konsthallsrummet.
Intervjuare var Rickard Persson, doktorand vid institutionen för Arkitektur, LTH. Utskriften och redigeringen av intervjun gjordes under dialog mellan konstnären och intervjuaren.
det, men det har inte att göra med vem man är som människa.
Du är tydlig med att kroppsliga hinder inte har att göra med mentala eller sociala hinder.
- Nej, och jag tycker att när jag radar upp exempel på exempel så visar jag på det helt absurda som litteraturen gör i sina sammanblandningar. När man skiljer ut personteckningen från verkens annars spännande handling tror jag att de flesta ser att det är en dum sammanblandning.
Men man skulle väl kunna bygga en medicinsk teori på att stammare har en särskild social bakgrund?
- Ja kanske på 1800 talet.
Man har gått bort från detta idag men litteraturen bibehåller det,såsom ett arv från litteraturens nuvarande konstruktion såsom konstarten formades under 1800-talet?
- Ännu värre är det när stammarna blir psykopater, självmördare och barnamördare. Kung Erik var ju också mördare om det nu inte är så att alla kungar är mördare, men det kan ju också vara en stereotyp. Det finns inget som säger att en stammare är farlig och har nog aldrig funnits.
- Och inte heller något offer?
- Nej, stammare är inga offer.
Ett annat verk: Åke Edvardssons ”Himlen är en plats på jorden” från 2001 beskriver du sär i nyckeltexten: ”Mats Jerner är en grym och stammande barnamördare. Han är ondskan själv. Tillslut blir han besegrad av Erik Winter, den unge och proffsige kommissarien som är bokens hjälte.” Är hjälten Erik Winter också lång då?
- Ja, inte bara lång han är snygg ung och stark och han är inte överviktig.
Jag kommer att tänka på en en annan populär hjälte som faktiskt är överviktig. Mankells Wallander och det finns väl en tradition i deckarlitteraturen att hjälten inte behöver vara snygg.
- Jo, det kan ju vara en slump att Erik är lång, men det är bara skurken som stammar. Men, faktiskt jag läste också Wallander-böckerna för jag tänkte att jag skulle hitta något skurk-lyte någonstans i dem men det gjorde jag inte.
Tror du att Henning Mankell är medveten om problematiken eller är det en slump? Har du i ditt urval hittat ett antal författare som är dåligt informerade eller är det en allmän företeelse?
- Jag vet inte.
Nyckeltexten till Hans Alfredsons ”En ond man” lyder som följer: ”Alvar Höglund har en förfärlig uppväxt som skadar honom för alltid. Som vuxen är han en alkoholiserad och obehaglig stammare.” medan Gene Roddenberrys ”Star Trek - The Next Generation visades som en TV serie mellan 1987 och 1994: ”Lieutenant Barclay är en vetenskapsman som i princip saknar alla sociala förmågor. Barclay stammar, är rädd och nervös, omgivningen måste ständigt stötta och ta hand om honom.” Hur passar han in bland de andra eller vad är särskilt med Barclay till skillnad från Billy, Alvar, Kung Erik och Claudius?
- Han stammar och jag känner inte till fler stammare än de som är med i mitt verk. Sen bär han klassiska stamningsegenskaper.
Men är han ond på något sätt? Eller är det själva oförmågan och offersituationen som är kopplad till stamning
- han är inte gift, har sociala problem med det motsatta könet liksom med sitt eget kön och han är nervös.
Men samtidigt så måste det ju finnas oförmögna och nervösa personer som inte har vänner. Hur menar du att de bör framställas då?
- Hur ska man berätta om en person som inte har vänner? Men det finns ju författare som beskrivit oförmögna personer som inte stammade eller var små.
Vem då?
- Jag kommer inte på någon.
En annan bok som beskriver stammare är Björn Ranelids Krigaren från år 2001. Du fokuserar på personen Selma: ”Selma är en vacker, utsatt och stammande flicka med en svår uppväxt. Det är hon som genom att vara hispig och behövande, får den lugne och trygge krigaren att bli hjälte.Vad menar du? Jag är osäker på beskrivningen.
- Selma är ett offer och hon har som nästan alla stammarna en förfärlig uppväxt. Hon är en miserabel person – fastän hon är snygg. Krigaren som är mycket äldre tar hand om henne - hon får bo hos honom och han pratar med henne. Krigarens hjältehandling är att han tar hand om Selma. Så om Selma inte varit ett offer kunde krigaren aldrig bli en hjälte, hon är till för honom.
Så hon är inte heller trovärdig?
- Nej det finns många punkter där hon brister i trovärdighet. Jag tycker hon är problematisk både som stammare och offer.
Stammare, feta och små – vad har de gemensamt? Konstverkets form
Hur har du fått ihop der här tre kategorierna? Hur skiljer de sig åt?
- Jag började med stammare och försökte göra ett verk av deras situation, men då kändes det som att detta var ett problem som drabbade bara stammare och det kändes viktigt att visa på att problemet drabbar alla som faller utanför normen. Att det finns något otäckt i att då någon har ett drag som faller utanför normen så saknar man också rätten att bli respektfullt beskriven - bilden blir ensidig och på något sätt berövas karaktären och de verkliga personerna sin mänsklighet och om man inte har en mänsklighet har man heller inga rättigheter eller respekt. För mig är det mycket likt det som hände afrikaner och zigenare för 50 till 100 år sedan - beskrivningarna av dem var kränkande och upprätthöll en bild som gjorde att man kunde fortsätta att hålla dem längst ned i den hierarkiska pyramiden.
- Jag behövde flera grupper än stammarna för att visa att detta rör alla grupper som man har ett behov av att marginalisera, Det skulle förmodligen lika bra kunnat vara hörselskadade som små. Helt formmässigt, för burens form, var det viktigt med tre grupper och den sista gruppen var först rullstolsbundna men sen tänkte jag att det var för lätt för publiken att tänka att: ”Ja, ja detta handlar om sådana handikappade och har inget med mig att göra.”. Och då började jag fundera på skalliga - män som tappat håret eller överviktiga - detta är saker som skulle kunna hända med alla. Jag ville flytta mig närmre publiken.
Vi växlar spår. Du pratar om burens form. Vad menar du med det?
- Själva konceptet är att jag bygger en osynlig bur. Nylonlinorna eller nylontråden bygger en osynlig bur - den fångar betraktaren. Har man väl gått in i biblioteket är man också en fånge, men inte av ett stort svart galler utan av nästan osynliga trådar. Jag menar att de små feta stammarna sitter där i sin osynliga bur, det är svårt att se exakt vad litteratur, film, reklam och media gör men likväl är fördomarna en bur. Jag försöker visualisera den buren.
Är det författaren eller betraktaren som är i buren?
- Det är den som tittar på verket som hamnar i buren. Författarna är de som bygger buren. Nylontrådarna är fastborrade i böckerna och sedan fästa i taket, så bokens tyngd är det som håller buren på plats.
Det är då också en oerhört kraftig kritik mot de som kontrollerar litteraturen?
- Ja men jag är också väldigt arg. De här författarna hänger ju ut de som är små, överviktiga eller stammar och nu hänger jag ut författarna tillbaka. Det finns ett hämndmotiv här – det skäms jag inte för.
Och nu vill du ställa ut där du kan få en diskussion med författarna, du vill ha en debatt genom att ställa ut på en litterär institution? Vem är det du vill nå? Litteraturkritikerna?
- Ja, en dialog med läsare och kritiker, Jag förväntar mig ingen dialog med författare. Och kanske söker jag inte bara ett direkt samtal, utan också en bredare debatt. Jag menar ju ändå inte att alla dessa författare är dåliga. Ta den boken som du håller i: ”Dumskallarnas sammansvärjning”. Jag njöt av den då jag läste den, så jag tror nog att det finns folk som skulle vilja försvara de litterära grepp som används i den.
När verket var utställt på Kabusa konsthall under 2004, vad fick du för reaktioner då?
- Alla jag talade med höll med mig och på det sättet blev det lite enformigt, det var en del som tyckte det var kaxigt också.
Ja det blir kanske så när man rör sig i sitt eget fält, men det är också därför du söker andra miljöer för arbetet? Vad betyder kontexten för konsten? Du har ställt ut på en konsthall men vill nu ställa ut på en institution. Vad betyder det?
- Jag vet inte riktigt, men jag skulle gärna prova. Om all konst ska vara konsthallskonst så blir det så smalt. Jag måste tro att jag skulle kunna tala till de som inte går till konsthallen. För mig känns det viktigt. Men ”Små feta stammares bibliotek” vill jag ställa ut där det finns läsande människor - en litterär institution eller ett bibliotek men det skulle nog inte vara någon mening att ställa ut